Jag började dagen med en ansiktsbehandling på kliniken och kände mig äntligen återhämtad och avstressad efter veckans hektiska början. Den goda känslan och mitt zen höll sig i ungefär tio meter, sen klev jag på bussen vid södra station.
Fumlig som jag är ställde jag ifrån mig min hämtkaffemugg på sätet medans jag rotade reda på min plånbok i handväskan, självklart välte den på sätet. Jag försökte tappert torka upp min macchiato med några servetter jag hade i väskan. Det dög tydligen inte för bittergubben bakom ratten.
”Vad hände där då?”
”Jag råkade spilla lite kaffe men jag har torkat så mycket jag kunnat så det blir nog torrt snart.”
”Vem skall kunna sitta där nu då?”
(jag tittar bakåt den halvtomma bussen medveten om att ändhållplatsen är tre stationer bort)
”Förmodligen ingen…”
”Nu måste jag byta buss för det här…”
”Jag har ju torkat…”
”Bra, då kan ju du sitta där nu då!”
”Jag skall bara åka två stationer så jag tänkte stå upp.”
”Men sitt där nu då!”
”Men herregud. Det var en olyckshändelse! Jag har torkat så gott jag kunnat!”
Sedan gick jag och ställde mig vid dörrarna och väntade mig i princip att han skulle tvinga mig kliva av bussen. Det gjorde han inte. Jisses, det är inte som att jag spillde ut en ölburk. Kaffe luktar iaf gott! När jag blickade tillbaka mot platsen såg jag att det var en man som vänligt nog satte sig på min kaffefläck.
Tack busschauffören, för att du fuckade min bra start på denna dag. På promenaden till jobbet svor jag för mig själv och kom på massa elakheter som jag borde sagt till gubben… Men. Jag är en större människa än så, egentligen är det ju rätt synd om honom. Kan inte vara särskilt utvecklande att köra buss, han verkade rätt less…
Vad hände med alla vänliga busschaufförer som gillar människor och tycker om att köra buss på grund av det sociala utbytet?